PRINCIPPROGRAMMET: Jakt, fiske och viltvård är en del i bevarandet av den biologiska mångfalden. Förutom att de för många människor är en viktig del i deras rekreation och friluftsliv, är de dessutom, rätt bedrivna, ett tydligt exempel på tillämpat förvaltarskap av naturliga resurser. Viltvården är viktig för att undvika sjukdomar, trafikolyckor samt skador på jordbruksgrödor och skog. Med utgångspunkt i ett principiellt stöd för den enskilda äganderätten och generationers erfarenhet av enskilt ägande av skogs- och jordbruksmark som garant för gott och långsiktigt förvaltarskap, bör kopplingen mellan markägande och jakt- och fiskerätt finnas. Samtidigt är det angeläget att det offentliga vidtar olika åtgärder för att bereda marklösa jägare tillgång till jakt på offentligt ägd mark.
För att det i Sverige ska finnas livskraftiga stammar av våra fyra stora rovdjur: björn, lo, järv och varg behöver de vara fredade. Möjligheten till skyddsjakt för att värna liv och egendom ska finnas. En långsiktigt hållbar rovdjurspolitik måste utformas i samråd med den berörda landsbygdsbefolkningen.
söndag 11 januari 2009
6.2. Naturvård, biologisk mångfald och djurskydd
PRINCIPPROGRAMMET: Att slå vakt om den biologiska mångfalden är viktigt av många skäl. Mångfalden är en förutsättning för ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga. Av rent praktiska skäl är det också viktigt med mångfald då de areella näringarna nyttjar olika arter, liksom läkemedelsindustrin och energiindustrin. Idag är det dessutom omöjligt att förutse alla nya värdefulla framtida användningsområden. Vidare så finns de rena estetiska värdena i form av värdefulla kulturmiljöer och möjlighet till fritid och rekreation. Det finns dessutom ett etiskt perspektiv som innebär att morgondagens generationer har lika stor rätt som dagens att lyssna till näktergalen och veta vilken fågel det är.
För att bevara vårt nationella naturarv åt kommande generationer, är nationalparkerna mycket viktiga. Människan har ett behov av naturupplevelser för möjlighet till avkoppling och välbefinnande, vilket många av de natursköna unika miljöerna i parkerna kan ge. Men det är också viktigt att det finns stadsnära naturområden av hög kvalitet och att allemansrätten bevaras i Sverige, så att möjlighet till friluftsliv finns på nära håll för alla människor. Även små grönytor i städerna fyller en viktig funktion för människors hälsa och rekreation. Det handlar också om att slå vakt om oplanerade ytor. Parker kan fylla vissa behov och otuktade naturområden fyller andra behov.
Ett bevarande av den biologiska mångfalden kräver både reservatsskydd i olika former och stor naturhänsyn i skogs- och jordbrukslandskapet. Markägarna är här en stor resurs, inte minst då det gäller att bevara kulturlandskapet.
Våtmarker behöver bevaras och vid behov återställas, skog behöver reservatsskyddas i tillräcklig omfattning för att bevara den biologiska mångfalden. Strand- och biotopskyddet ska värnas och den fjällnära skogen omfattas av särskilda skyddsregler. Men det räcker inte bara med naturskydd. I sjöar och vattendrag är föroreningar från luft och markanvändning de största hoten. Internationella överenskommelser behövs för att begränsa utsläpp som leder till försurning och övergödning.
Människan har ett ansvar att värna andra levande varelser. Det innebär att människan ska ta väl hand om de djur som hon har i sin vård och sörja för att dessa djur får leva ett så naturligt liv som möjligt. Utgångspunkten för människan i sitt umgänge med djur bör vara, att så långt det är möjligt, undvika stress, smärta och skador för djuren. Vid djurhållning ska också djurens hälsa främjas och hänsyn tas till djurens fysiologiska och beteendemässiga behov. Gentekniska förändringar i deras arvsmassa, som till exempel skulle kunna innebära förändringar i utseendet eller reproduktionsförmågan, ska inte tillåtas. Vid all bedömning av verksamhet som innebär användning av genteknik ska försiktighetsprincipen råda. Onödigt lidande ska inte förekomma, och djurförsök ska endast få förekomma i yttersta undantagsfall. Långväga djurtransporter ska undvikas i största möjliga utsträckning. Strikta regler för hur djuren ska behandlas vid transport ska finnas.
Människans ansvar omfattar också de vilda djuren. De ska alltid behandlas med hänsyn till sitt behov av ett naturligt liv.
För att bevara vårt nationella naturarv åt kommande generationer, är nationalparkerna mycket viktiga. Människan har ett behov av naturupplevelser för möjlighet till avkoppling och välbefinnande, vilket många av de natursköna unika miljöerna i parkerna kan ge. Men det är också viktigt att det finns stadsnära naturområden av hög kvalitet och att allemansrätten bevaras i Sverige, så att möjlighet till friluftsliv finns på nära håll för alla människor. Även små grönytor i städerna fyller en viktig funktion för människors hälsa och rekreation. Det handlar också om att slå vakt om oplanerade ytor. Parker kan fylla vissa behov och otuktade naturområden fyller andra behov.
Ett bevarande av den biologiska mångfalden kräver både reservatsskydd i olika former och stor naturhänsyn i skogs- och jordbrukslandskapet. Markägarna är här en stor resurs, inte minst då det gäller att bevara kulturlandskapet.
Våtmarker behöver bevaras och vid behov återställas, skog behöver reservatsskyddas i tillräcklig omfattning för att bevara den biologiska mångfalden. Strand- och biotopskyddet ska värnas och den fjällnära skogen omfattas av särskilda skyddsregler. Men det räcker inte bara med naturskydd. I sjöar och vattendrag är föroreningar från luft och markanvändning de största hoten. Internationella överenskommelser behövs för att begränsa utsläpp som leder till försurning och övergödning.
Människan har ett ansvar att värna andra levande varelser. Det innebär att människan ska ta väl hand om de djur som hon har i sin vård och sörja för att dessa djur får leva ett så naturligt liv som möjligt. Utgångspunkten för människan i sitt umgänge med djur bör vara, att så långt det är möjligt, undvika stress, smärta och skador för djuren. Vid djurhållning ska också djurens hälsa främjas och hänsyn tas till djurens fysiologiska och beteendemässiga behov. Gentekniska förändringar i deras arvsmassa, som till exempel skulle kunna innebära förändringar i utseendet eller reproduktionsförmågan, ska inte tillåtas. Vid all bedömning av verksamhet som innebär användning av genteknik ska försiktighetsprincipen råda. Onödigt lidande ska inte förekomma, och djurförsök ska endast få förekomma i yttersta undantagsfall. Långväga djurtransporter ska undvikas i största möjliga utsträckning. Strikta regler för hur djuren ska behandlas vid transport ska finnas.
Människans ansvar omfattar också de vilda djuren. De ska alltid behandlas med hänsyn till sitt behov av ett naturligt liv.
6.1. Naturresurser och miljö
PRINCIPPROGRAMMET: En av vår tids största utmaningar är att minska negativ påverkan på naturen till vad naturen klarar av att ta hand om. En allt för omfattande resursförbrukning, där gränsen för ett hållbart uttag från ekosystemet överskridits, är ett mycket stort problem och strider mot målet att även kommande generationer ska kunna tillgodose sina behov.
Länge dominerades miljödebatten av oron för att vissa ändliga råvaror skulle ta slut. Även om det fortfarande är ett stort problem i vissa sammanhang har erfarenheterna visat att då tillgången på de ändliga råvarorna minskar så regleras det ofta med stigande priser eller upptäckter av nya ämnen som kan ersätta bristvarorna. Men samma mekanismer finns inte då "miljöutrymmet" minskar. Det allvarligaste problemet är därför bristen på förnybara resurser. Med en ökande befolkning och fortsatt tillväxt är det framförallt tillgången till betes- och jordbruksmark, till rent vatten och ren luft samt fiskemöjligheter som är hotad. Detta sker genom över- och felutnyttjande samt inte minst genom avfallsmängder och utsläpp som är så stora att naturen inte kan bryta ned dem, vilket leder till förgiftning, försurning och klimatförändringar.
För att motverka växthuseffekten krävs krafttag för att hejda utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Fossilbränslena måste fasas ut från såväl energi- som transportsektorn. Förnyelsebara bränslen måste skattemässigt gynnas. Inhemsk produktion ska stimuleras.
För att minska avfallsmängden, behövs en kretsloppsanpassad utveckling, bland annat genom ett utökat producentansvar. När producenterna får ansvar för avfallet, ökar incitamenten att redan från början producera varor som går att demontera och återvinna. Avfallshanteringen ska vara inriktad på källsortering, återvinning, återanvändning och kompostering av det organiska avfallet.
Västvärldens livsstil som innebär ett enormt resursslöseri är inte långsiktigt hållbar. Forskarrapporter har visat att jordens ekosystem inte långsiktigt klarar av att försörja mer än en halv miljard människor, om alla ska leva som vi. För att kunna behålla en hög levnadsstandard, samtidigt som de som idag lever i fattigdom ska få det drägligare, måste vi bli mycket mer effektiva i vårt resursutnyttjande. Det behövs ny och mer miljövänlig och resurseffektiv teknik. Näringslivet går allt mer mot en dematerialisering, det vill säga att man fokuserar på tjänster och funktioner istället för produkter, till exempel att ett företag definierar sin affärsidé som att sälja tjänsten "ren tvätt" - inte att sälja tvättmaskiner. Detta sätt att tänka behöver understödjas av långsiktiga politiska styrmedel.
För att produktiviteten ska öka och mindre resurser användas, behöver det också finnas drivkrafter till detta i alla delar av ekonomin. Det måste löna sig för individer att ta ansvar, utbilda sig, arbeta och spara. För företag måste det löna sig att investera i produktion och utveckla ny teknik för att höja kvaliteten och minska resursåtgången.
Miljön i ett internationellt perspektiv
De allvarligaste miljöhoten är globala eller storregionala. Det gäller bland annat växthuseffekten, ozonförtunning, försurning, övergödning och spridning av miljögifter och tungmetaller. Föroreningar sprids storskaligt och låter sig inte stoppas av nationsgränser. Därför är ett samarbete över nationsgränserna nödvändigt och en av EU:s viktigaste uppgifter.
Den rika världen är ett hot mot en ekologisk balans genom sin stora konsumtion och sitt ineffektiva resursutnyttjande. På grund av sin fattigdom är den fattiga delen av världen ett hot mot ekosystemet, som utsätts för ett mycket hårt tryck till följd av urbanisering och kortsiktigt utnyttjande av framförallt träråvaror. Den rika världen har ett ansvar att hantera denna situation, genom en rättvis handelspolitik och bistånd på en anständig nivå. En hållbar utveckling förutsätter också marknadsekonomi och demokrati. Inte någonstans har miljöförstöringen varit så stor som i de länder där man tillämpat planekonomi. Ett system med överlåtelsebara utsläppsrättigheter bör finnas inom EU.
De rika länderna måste också se till att fattiga länder får del av den tekniska utvecklingen så att de kan undvika många av de felsatsningar som gjorts i den rika världen. En överföring av miljöanpassad teknik måste ske.
Länge dominerades miljödebatten av oron för att vissa ändliga råvaror skulle ta slut. Även om det fortfarande är ett stort problem i vissa sammanhang har erfarenheterna visat att då tillgången på de ändliga råvarorna minskar så regleras det ofta med stigande priser eller upptäckter av nya ämnen som kan ersätta bristvarorna. Men samma mekanismer finns inte då "miljöutrymmet" minskar. Det allvarligaste problemet är därför bristen på förnybara resurser. Med en ökande befolkning och fortsatt tillväxt är det framförallt tillgången till betes- och jordbruksmark, till rent vatten och ren luft samt fiskemöjligheter som är hotad. Detta sker genom över- och felutnyttjande samt inte minst genom avfallsmängder och utsläpp som är så stora att naturen inte kan bryta ned dem, vilket leder till förgiftning, försurning och klimatförändringar.
För att motverka växthuseffekten krävs krafttag för att hejda utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser. Fossilbränslena måste fasas ut från såväl energi- som transportsektorn. Förnyelsebara bränslen måste skattemässigt gynnas. Inhemsk produktion ska stimuleras.
För att minska avfallsmängden, behövs en kretsloppsanpassad utveckling, bland annat genom ett utökat producentansvar. När producenterna får ansvar för avfallet, ökar incitamenten att redan från början producera varor som går att demontera och återvinna. Avfallshanteringen ska vara inriktad på källsortering, återvinning, återanvändning och kompostering av det organiska avfallet.
Västvärldens livsstil som innebär ett enormt resursslöseri är inte långsiktigt hållbar. Forskarrapporter har visat att jordens ekosystem inte långsiktigt klarar av att försörja mer än en halv miljard människor, om alla ska leva som vi. För att kunna behålla en hög levnadsstandard, samtidigt som de som idag lever i fattigdom ska få det drägligare, måste vi bli mycket mer effektiva i vårt resursutnyttjande. Det behövs ny och mer miljövänlig och resurseffektiv teknik. Näringslivet går allt mer mot en dematerialisering, det vill säga att man fokuserar på tjänster och funktioner istället för produkter, till exempel att ett företag definierar sin affärsidé som att sälja tjänsten "ren tvätt" - inte att sälja tvättmaskiner. Detta sätt att tänka behöver understödjas av långsiktiga politiska styrmedel.
För att produktiviteten ska öka och mindre resurser användas, behöver det också finnas drivkrafter till detta i alla delar av ekonomin. Det måste löna sig för individer att ta ansvar, utbilda sig, arbeta och spara. För företag måste det löna sig att investera i produktion och utveckla ny teknik för att höja kvaliteten och minska resursåtgången.
Miljön i ett internationellt perspektiv
De allvarligaste miljöhoten är globala eller storregionala. Det gäller bland annat växthuseffekten, ozonförtunning, försurning, övergödning och spridning av miljögifter och tungmetaller. Föroreningar sprids storskaligt och låter sig inte stoppas av nationsgränser. Därför är ett samarbete över nationsgränserna nödvändigt och en av EU:s viktigaste uppgifter.
Den rika världen är ett hot mot en ekologisk balans genom sin stora konsumtion och sitt ineffektiva resursutnyttjande. På grund av sin fattigdom är den fattiga delen av världen ett hot mot ekosystemet, som utsätts för ett mycket hårt tryck till följd av urbanisering och kortsiktigt utnyttjande av framförallt träråvaror. Den rika världen har ett ansvar att hantera denna situation, genom en rättvis handelspolitik och bistånd på en anständig nivå. En hållbar utveckling förutsätter också marknadsekonomi och demokrati. Inte någonstans har miljöförstöringen varit så stor som i de länder där man tillämpat planekonomi. Ett system med överlåtelsebara utsläppsrättigheter bör finnas inom EU.
De rika länderna måste också se till att fattiga länder får del av den tekniska utvecklingen så att de kan undvika många av de felsatsningar som gjorts i den rika världen. En överföring av miljöanpassad teknik måste ske.
Kapitel 6. Framtidens samhälle - förbrukat eller förvaltat?
PRINCIPPROGRAMMET:
DEN SOM OROAR SIG för hur framtidens miljö kommer att se ut saknar inte anledningar. Klimatförändringar, den snabba skogsförstöringen, minskade fiskefångster, kemikalier i miljön, regional vattenbrist, övergödning är alla exempel på en utveckling som inte är hållbar. Samtidigt visar erfarenheter att det går att bryta en negativ trend.
Begreppet "hållbar utveckling" definieras ofta som "en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov". Genom att betona generationsperspektivet återspeglar denna definition mycket väl en av de principer som är grundläggande för kristdemokraternas förhållningssätt till miljön, det vi kallar förvaltarskapsprincipen. Med detta menas att människan är förvaltare av - och inte herre över - skapelsen. Det ger oss människor ett speciellt ansvar. Vi ska agera med en långsiktig helhetssyn med respekt för vår samtida omgivning och kommande generationer.
Förvaltarskapet gäller både de egna personliga resurserna och de materiella värdena: miljö och naturresurser. Vi ska agera på ett sådant sätt att vi med stolthet kan överlämna frukterna av vårt arbete. Det förutsätter att vi förvaltar och inte på ett ansvarslöst sätt förbrukar ändliga resurser och naturvärden. Det förutsätter också att agerandet grundas på försiktighetsprincipen. Med detta menas att om misstanke finns om hot eller oåterkallelig skada på miljön, måste extra försiktighet tillämpas. Avsaknad av vetenskapliga bevis får inte användas som ursäkt för att skjuta upp åtgärder för att förhindra miljöförstöring.
Förvaltarskapet innebär inte något passivt förhållningssätt utan är utvecklande och förädlande till sin karaktär. Människan kan därför ingripa och påverka naturen, men ska göra det på ett sätt som är långsiktigt hållbart och varsamt. Till och med att odla upp mark och producera säkra livsmedel inverkar starkt på naturen, men det ligger inom uppdraget som förvaltare.
Förhållandet till djuren ska präglas av förvaltarskap, så att djuren behandlas med respekt och omtanke. Det faktum att djur och människor inte har samma värde, innebär inte att djuren skulle sakna värde.
Ansvaret, som är grundbulten i förvaltarskapsprincipen, är både personligt och gemensamt. Människan är en rationell varelse ansvarig för sina handlingar. Hon kan själv göra medvetna val för att ta tillvara både sina egna och andras yttre resurser. Det går inte att vältra över ansvaret på andra personer, eller på samhället i övrigt, när det gäller att ändra livsstil. Strävan att förbruka mindre av ändliga resurser och energi och ett personligt ansvar för kretslopp och avfallshantering är en nödvändighet för långsiktig överlevnad för mänskligheten.
Samtidigt räcker det inte med bara individuella beslut. Det behövs övergripande ramar och förutsättningar som möjliggör och uppmuntrar en långsiktigt hållbar livsstil. Miljöhänsyn behöver genomsyra alla politikområden. Hållbar utveckling förutsätter att ekologi, ekonomi och sociala hänsyn integreras. Olika styrmedel, såväl informativa och regulativa som ekonomiska kompletterar varandra och kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på verksamhetsområde. Lagstiftning med förbud och gränsvärden, en ekologiskt färgad skattepolitik, miljöledningssystem, miljövänlig upphandling samt utbildning till konsumentmakt är exempel på strategiska instrument som måste användas. Substitutionsprincipen, som innebär att mindre farliga ämnen så långt möjligt ska ersätta farliga, är också ett viktigt verktyg.
En marknadsekonomi utifrån ett förvaltarskapsperspektiv, ger möjligheter att driva utvecklingen så att den blir ekologiskt hållbar. Att människor överutnyttjar vissa miljöresurser har till stor del sin grund i så kallat marknadsmisslyckande. De kostnader som den enskilde individen eller företaget belastas med motsvarar inte de kostnader som totalt sett uppstår i samhället, och många gånger har utnyttjandet av miljön uppfattats som gratis. Men om miljöns värde synliggörs och miljökostnaderna återspeglas i prissättningen, kan dessa beaktas i de beslut som tas av producenter och konsumenter. Detta kan ske genom att upprätthålla principen att förorenaren ska betala och att beskattningen i högre grad ligger på natur- och miljöresurser än på människors arbetsinsatser. Dessutom bör det traditionella välfärdsbegreppet beräknat som bruttonationalprodukten (BNP) kompletteras med miljöräkenskaper för att synliggöra sambandet mellan ekonomi och miljö.
DEN SOM OROAR SIG för hur framtidens miljö kommer att se ut saknar inte anledningar. Klimatförändringar, den snabba skogsförstöringen, minskade fiskefångster, kemikalier i miljön, regional vattenbrist, övergödning är alla exempel på en utveckling som inte är hållbar. Samtidigt visar erfarenheter att det går att bryta en negativ trend.
Begreppet "hållbar utveckling" definieras ofta som "en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov". Genom att betona generationsperspektivet återspeglar denna definition mycket väl en av de principer som är grundläggande för kristdemokraternas förhållningssätt till miljön, det vi kallar förvaltarskapsprincipen. Med detta menas att människan är förvaltare av - och inte herre över - skapelsen. Det ger oss människor ett speciellt ansvar. Vi ska agera med en långsiktig helhetssyn med respekt för vår samtida omgivning och kommande generationer.
Förvaltarskapet gäller både de egna personliga resurserna och de materiella värdena: miljö och naturresurser. Vi ska agera på ett sådant sätt att vi med stolthet kan överlämna frukterna av vårt arbete. Det förutsätter att vi förvaltar och inte på ett ansvarslöst sätt förbrukar ändliga resurser och naturvärden. Det förutsätter också att agerandet grundas på försiktighetsprincipen. Med detta menas att om misstanke finns om hot eller oåterkallelig skada på miljön, måste extra försiktighet tillämpas. Avsaknad av vetenskapliga bevis får inte användas som ursäkt för att skjuta upp åtgärder för att förhindra miljöförstöring.
Förvaltarskapet innebär inte något passivt förhållningssätt utan är utvecklande och förädlande till sin karaktär. Människan kan därför ingripa och påverka naturen, men ska göra det på ett sätt som är långsiktigt hållbart och varsamt. Till och med att odla upp mark och producera säkra livsmedel inverkar starkt på naturen, men det ligger inom uppdraget som förvaltare.
Förhållandet till djuren ska präglas av förvaltarskap, så att djuren behandlas med respekt och omtanke. Det faktum att djur och människor inte har samma värde, innebär inte att djuren skulle sakna värde.
Ansvaret, som är grundbulten i förvaltarskapsprincipen, är både personligt och gemensamt. Människan är en rationell varelse ansvarig för sina handlingar. Hon kan själv göra medvetna val för att ta tillvara både sina egna och andras yttre resurser. Det går inte att vältra över ansvaret på andra personer, eller på samhället i övrigt, när det gäller att ändra livsstil. Strävan att förbruka mindre av ändliga resurser och energi och ett personligt ansvar för kretslopp och avfallshantering är en nödvändighet för långsiktig överlevnad för mänskligheten.
Samtidigt räcker det inte med bara individuella beslut. Det behövs övergripande ramar och förutsättningar som möjliggör och uppmuntrar en långsiktigt hållbar livsstil. Miljöhänsyn behöver genomsyra alla politikområden. Hållbar utveckling förutsätter att ekologi, ekonomi och sociala hänsyn integreras. Olika styrmedel, såväl informativa och regulativa som ekonomiska kompletterar varandra och kan användas var för sig eller tillsammans, beroende på verksamhetsområde. Lagstiftning med förbud och gränsvärden, en ekologiskt färgad skattepolitik, miljöledningssystem, miljövänlig upphandling samt utbildning till konsumentmakt är exempel på strategiska instrument som måste användas. Substitutionsprincipen, som innebär att mindre farliga ämnen så långt möjligt ska ersätta farliga, är också ett viktigt verktyg.
En marknadsekonomi utifrån ett förvaltarskapsperspektiv, ger möjligheter att driva utvecklingen så att den blir ekologiskt hållbar. Att människor överutnyttjar vissa miljöresurser har till stor del sin grund i så kallat marknadsmisslyckande. De kostnader som den enskilde individen eller företaget belastas med motsvarar inte de kostnader som totalt sett uppstår i samhället, och många gånger har utnyttjandet av miljön uppfattats som gratis. Men om miljöns värde synliggörs och miljökostnaderna återspeglas i prissättningen, kan dessa beaktas i de beslut som tas av producenter och konsumenter. Detta kan ske genom att upprätthålla principen att förorenaren ska betala och att beskattningen i högre grad ligger på natur- och miljöresurser än på människors arbetsinsatser. Dessutom bör det traditionella välfärdsbegreppet beräknat som bruttonationalprodukten (BNP) kompletteras med miljöräkenskaper för att synliggöra sambandet mellan ekonomi och miljö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
